Nationella färger verkar enkelt, alla känner till British Racing Green, Bleu de France, italienska Rosso Corso, och tyska Silberpfeilen.
Det stämmer inte, under årens lopp har färgerna varierat.
Själva idéen med nationella färger kom från greve Eliot Zborowski, far till den kände racerföraren Louis Zborowski, för den årliga tävlingen Gordon Bennett Cup (1900-1905) där nationella lag deltog. Tanken var att publiken enkelt skulle känna igen bilarna från respektive land. Inför den första tävlingen 1900 tilldelades blått till Frankrike, gult till Belgien, vitt till Tyskland, och rött till USA.
När Storbritannien ställde upp för första gången 1902 var flaggans färger (blått, rött och vitt) redan tagna av andra länder. Britten Selwyn Edge vann i en olivgrön Napier, och året efter när Storbritannien anordnade loppet, på Irland eftersom brittiska lagar förbjöd höga hastigheter, valde man Shamrock Green som landets nationella färg, som en vänlig gest till Irland. Färgen har sedan, i varierande toner, blivit British Racing Green.
Nationella färger listades av AiACr (föregångaren till FIA) och användes flitigt under mellan krigen, med många vinster av franskt blåa Bugatti och italienskt röda Alfa Romeo, medan brittiskt gröna Bentley dominerade Le Mans fram till 1930. Det är dock oklart hur det gick till när rött bytte hemvist från USA till Italien.
På 1930-talet slutade tyska Mercedes-Benz och Auto-Union att måla sina bilar och lät dem tävla utan färg så att den silverfärgade metallen syntes, vilket gav upphov till begreppet silverpilar. Enligt myten var det för att komma under en maxvikt (på 750 kg), men viktgränsen infördes 1934 och den första silverpilen syntes redan 1932. Det är mer sannolikt att tyskarna var inspirerade av tidens flygplan som ofta använde omålad aluminium. En annan faktor kan vara att man inom heraldik skiljer man inte på vitt och silver, båda färgerna betecknas som Argent.
Nationella färger kunde definierades i termer av kaross, motorhuv, chassi, siffror och deras bakgrund. När chassit slutade vara synligt överfördes dess färg på olika sätt, bland annat som stripes, dvs färgade linjer på karossen.
Den nationella färgen styrdes inte av förarens nationalitet, eller i vilket land om bilen byggts, utan vilket land som stallet representerade. Exempelvis tävlade britten Stirling Moss under 1954 i en grön Maserati 250F eftersom stallet Equipe Moss var brittiskt. Fast reglerna kunde brytas; exempelvis tävlade nya zeeländaren Bruce McLaren i orange fastän hans stall var brittiskt.
Våren 1968 började FIA tillåta karosser målade efter sponsorns önskemål, efter påverkan från USA. Sydafrikanska Team Gunston var det första F1-stallet som utnyttjade detta när de ställde upp med en Brabham målad i färgerna för Gunston cigaretter i Sydafrikas GP. Till nästa lopp, Spaniens GP, ställde fabriksstallet Lotus upp med en Lotus 49B målad i rött, guld och vitt, för deras sponsor Imperial Tobacco.
Det innebar att bruket av nationella färgerna klingade av, och på 1970-talet tog FIA bort reglerna.
Fast nationella färger används fortfarande, exempelvis har ju Rosso Corsa kontinuerligt används av italienska Ferrari. På samma sätt använde brittiska Jaguar British Racing Green på sina bilar när man satsade på F1 på 1990-talet, och tyska BMW Sauber använde vit färg.
Nationella färger används även gärna när tillverkare och stall vill fokusera på sitt långa historik inom motorsport.