Lotus typnummer

Modeller 1947-2021
i nummerordning

Mk 1	Trial special byggd på Austin 7 1930 Fabric saloon av Colin Chapman och Colin Dare 1947 med färg av Hazel Williams, som senare blev fru Hazel Chapman. Den var ganska framgångsrik i Trial under 1948. Bilen kallades Lotus istället för Austin Special eller dylikt. Tyvärr har den inte överlevt.
1947 1 st
Mk 2	Förbättrad special med Ford-motor för Trial, banracing och gata. Byggd 1949. Slog en Type 37 Bugatti körd av Dudley Geoghegan på Silverstone. Bilen finns kvar.
1949 1 st
Mk 3	Även denna modell var baserad på en Austin 7, men den här gången var modifieringarna avsedda för banracing i klassen Formel 750. Den var extremt lättviktig med karosspaneler i lättmetall. Den använde "de-siamesed" toppar för ökad effekt i motorn. Bägge idéerna kom att leva vidare i Lotus bilar, även till idag.
1951 2 st
Mk 4	Den 1:a januari 1952 grundades Lotus Engineering Company. Michael Allen, som hade arbetat med Colin Chapman på Mk3, blev den ende anställde på heltid. Colin själv arbetade endast på deltid i början. Den första "riktiga" Lotus modellen var en special för Trial. Man kunde till och med plocka av all utrustning avsedd för gata, för att göra den konkurrenskraftig mot modeller som inte kördes till tävlingarna.
1952 1 st
Mk 5	Blev aldrig byggd. Var planerad att bli den första bil i 750 Formula som skulle nå 100 mph, dvs 160 km/h.
-
Mk 6	Den första modellen som såldes till kund. En ambitiös konstruktion som gick ut på att bygga den lättaste OCH starkaste chassi som gick. Rörramschassit vägde endast 55 pounds, ungefär 25 kg. Modellen erbjöds som en byggsats med fjädringskomponenter från Ford.
1953-55 110 st
Mk 7	Seven (S1). Var först tänkt att bli en bil för Formel 2, men endast chassit blev klart. Istället återanvändes numret för ersättaren till Mk6. Seven visades först på Earl's Court Motor show 1957 som en byggsats för användning både på bana och på gata.
1957-60 242 st
1960-68 1350 st	Seven S2. Lättat chassi. Med 13-tumshjul.
1968-70 350 st	Seven S3. Moderniserad.
1970-73 664 st	Seven S4. Type 60. Ytterligare moderniserad och omkonstruerad. Lotus byggde ungefär 2'600 exemplar av Seven, som fortfarande tillverkas av Caterham.
Mk 8	Den första aerodynamiska modellen från Lotus och deras första bil avsedd för sportvagnsklasserna. Tanken var lösa de problem med luftmotståndet som Mk6 och Mk7 hade vid högre hastigheter. Karossdesignen gjordes av Frank Costin. Rörramschassit var dock extremt komplicerat. Med en 85hk MG 1467cc motor kunde Mk8 göra 200 km/h i topphastighet.
1954-55 10 st
Mk 9	En förkortad vidareutveckling av Mk8. Återigen ritade Frank Costin karossen. Som motor användes en 1100cc Coventry Climax FWA sohc.
1955 23 st
Mk 10	I princip en förlängd Mk8 som fick plats med en 2-liters 6-cylindrig motor.
1955 7 st
Mk 11	Eleven. En av Lotus mest berömda modeller. Den var avsedd för sportvagnsracing och använde en 1100cc Coventry Climax. Karossen fortfarande ritad av Frank Costin. Karossen använde extremt tunn lättmetall för viktminskning.
1956-58 270 st
Vid den här tidpunkten ändrade Colin sättet att numrera Lotus modeller. Tidigare hade man ibland använt romerska siffror, tex Mk IX, men de började snart bli för klumpiga och svåra att använda. Hädanefter fick alla modeller "Type" siffror istället. Dessutom ansågs att "Lotus Eleven" var ett lyckat namn som kändes bra att säga. Därför försågs alla namngivna modeller i framtiden med namn som började på "E".
Type 12	En enkelsitsare som var den första bilen avsedd för tävling i 1500cc Formel 2 racing. Senare uppdaterades den med en 2207cc Climax FPF twin-cam motor för att bli Lotus första Formel 1-bil. Byggdes 1956, men tävlade först 1957.
1956-59 12 st
Type 13	Uppdaterad Eleven. Fast modellen hette aldrig Type 13 officiellt. För att undvika otursnumret 13 hette den istället Eleven Series 2.
1957-59 70 st
Type 14	Elite. Världens första serietillverkade sportbil med glasfiberkaross. Det var även Lotus första bil med fast tak. Denna Grand Touring Coupe introducerades på Earl's Court Motor Show 1956. Tyvärr var den mycket dyr att tillverka och den nästintill ruinerade företaget. Officiellt tillverkades 990 Elite, men oberoende undersökningar tyder på att 1'030 enheter byggdes.
1957-63 1030 st
Type 15	Ny sportvagn som var avsedd för Le Mans 1958. Den var mindre än Eleven. Normalt med 1.5-2.2 Climax FPFs motor. Knappt 30 byggdes.
1958-60 28 st
Type 16	Den andra enkelsitsaren. Konstruerades för Formel 2 med motorn fram, men det var inte någon framgångsrik konstruktion. Karossen ritad av Frank Costin såg ut som en "Mini-Vanwall".
1958-59 8 st
Type 17	Det var Lotus sista sportvagnsbil med motor fram. Lola var dess främsta konkurrent, med modellen behövde ytterligare utveckling innan den blev konkurrenskraftig.
1959 23 st
Type 18	Berömd formelbil med mittmotor. Den gjordes både för Formel Junior, Formel 2 och Formel 1. De var mycket framgångsrika och vann nästan allting, förutom själva världsmästerskapet som Cooper vann.
1960 125 st FJ   31 st F1/2
Type 19	Breddad Type 18 avsedd för sportsvagnsracing. Mycket framgångsrik 1960-61. Exempelvis Dan Gurney tävlade i en Type 19 med Ford V8 för Arciero Brothers.
1960-62 19 st
Type 20	Modellen ersatte 1961 Type 18 i Formel Junior. Den dominerade klassen med en Cosworth utvecklad motor baserad på Ford 105E.
1961 118 st
Type 21	Formel 1-bil baserad på Type 18, som använde Climax 1500cc motor innan Coventry-Climax och BRM V8 blev tillgängliga som Type 24.
1961 11 st
Type 22	1963 års Formel 3-bil. Det var endast Brabham som kunde slå den.
1962-63 77 st
Type 23	Sportvagnsbil med mittmotor. Den konstruerades 1962 men fortsatte tillverkas ända till 1966.
1962-66 131 st
Type 24	Detta var den sista Formel 1-bilen med rörramschassi. Egentligen en Type 21 med Coventry-Climax eller BRM V8. Den såldes till många privata team som "huvudsakligen" samma bil som Type 25, vilket var en klar överdrift.
1962 15 st
Type 25	Den första framgångsrika Formel 1-bilen med monocoque. Modellen använde en V8 från Climax eller BRM.
1962-65 7 st
Type 26	Elan S1/S2. Erättaren för den dyra Elite. Den var billigare att bygga, och hade glasfiberkaross och Twincam-motor. Det blev en riktig storsäljare, med 12'224 bilar byggda när produktionen lades ner 1973.
1962-64 2053 st
1962-64 97 st	Elan 26R. Competition Elan. Modifierad version avsedd för racing.
Type 27	Formelbil för Formel Junior med monocoque i glasfiber. Efter diverse motgångar byttes glasfibern mot lättmetall och modellen började vinna.
1963 35 st
Type 28	Lotus Cortina Saloon. Använde Ford-motor som Lotus bla försett med dubbla överliggande kamaxlar. Mycket framgångsrik.
1963-66 1894 st
Type 29	Konstruerad för Indianapolis med en 4.2 liters standard Ford V8. Baserad på Type 25, men med fjädringen inställd för att endast svänga åt vänster. Jim Clark blev tvåa med modellen.
1963 3 st
Type 30	Detta var Lotus svar på Lolas inblandning i Ford's framgångsrika GT40 projekt avsett för Group 7. Det var ett kraftigt chassi för att kunna hantera en Ford V8 placerad i mitten. Den var dock inte konkurrenskraftig. Senare Series 2 anses vara bättre.
1964-65 33 st
Type 31	Formel 3-bil med rörramschassi utvecklad för 1-liters klassen 1964. Baserad på gamla Type 22.
1964 12+ st
Type 32	Formel 2-bil (SCA) med monocoque och Cosworth's nya 1-liters SCA motor. Även för Formel Tasman (FPF).
1964 12+1 st
Type 33	Formel 1-bil byggd 1964-65 som en ersättare till Type 25. Konstruerad för att använda de nya breda racing-hjulen. Den var mycket framgångsrik. Jim Clark vann 1967 Tasman-mästerskapet.
1964-65 7 st
Type 34	Lotus' andra Indy-bil. Den använde Ford's V8 med fyra kamaxlar.
1964 3 st
Type 35	Formel 2 / 3 monocoque bil utvecklad från Type 27 / 32.
1965 22 st
Type 36	Elan FHC. Från 1965 kunde Elan även köpas med fast tak.
1965-68 6550 st (alla S3/S4)
Type 37	En mycket framgångsrik specialare med IRS för 'three-seven' Clubman's Formel sportvagnsklass.
1965 1 st
Type 38	Indy-bil konstruerad av Len Terry som hade ett heltäckande monocoque chassi, till skillnad från de tidigare konstruktionerna som mer liknande ett badkar. Ford V8 med fyra kamaxlar.
1965 6-7 st
Type 39	Specialare baserad på Type 33 för Jim Clark i 1966 års Tasman. Använde en 2.5 liters fyrcylindrig Climax motor mittmonterad i en rörram.
1966 1 st
Type 40	En vidareutveckling av Type 30 med en 5.8 liters Ford V8. "Lotus 30 with 10 more mistakes".
1965 3 st
Type 41	Formel 3-bil som bland annat tävlade mot Brabham 1966. Även Type 41B för Formel 2, och Type 41C för Formel B.
1966-68 61 st
Type 42	Indy-bil som var tänkt att ha en 4.2 liters BRM H16. Tyvärr drabbades BRM's fabrik av brand. En bil kördes, med en Ford V8.
1967 2 st
Type 43	Formel 1-bil byggd 1966-67 med BRM H16 motor. Den första Lotus som använde motorn som en bärande del i fjädringen.
1966-67 2 st
Type 44	Formel 2-bil baserad på Type 35 med bred spårvidd.
1966 3 st
Type 45	Elan S3. Förbättrad öppen Elan som ersatte S1/S2, baserad på ändringar gjorda för den täckta Elan FHC.
1966-68 6550 st (alla S3/S4)
Type 46	Europa S1/S1A. Serietillverkad mittmotorbil med Renault-motor. Byggdes initialt enbart för export. Totalt byggdes 9'230 Europa innan modellen lades ner 1975.
1966-68 300 st S1 350 st S1A
Type 47	Europa med 1594cc Lotus-Ford twin-cam motor med 165 hk enbart avsedd för racing. 55 bilar byggdes.
1967 55 st
Type 48	Formel 2-bil med 1.6-liters FVA motor och full monocoque. Målades grön och gul under 1967, och i Gold-Leaf färgerna 1968. Jim Clark omkom i en Type 48.
1967-68 4 st
Type 49	Formel 1-bil med kortad monocoque som introducerade Ford DFV V8. Vann sin första tävling på Zandvoort. Jim Clark blev världsmästare 1968 med Type 49.
1967-70 12 st
Type 50	Elan +2. Förlängd Elan Coupe med två små baksäten. Totalt producerades 5'200 plustvåor. En del uppgifter pekar dock på endast 4'600 st.
1967-74 5200 st
Type 51	Första bilen för Formel Ford med rörramschassi, som introducerades 1967. Baserades på Type 22 / 31. Totalt byggdes 218 bilar.
1967-69 218 st
Type 52	Europa-prototyp med twin-cam motor avsedd för hemmamarknaden. Projektet blev dock ej realiserat förrän 1971 med Type 74.
1968 1 st
Type 53	Komponentbaserat sportvagnsprojekt utvecklad från Type 23. Projektet lades dock ner.
1968 0 st
Type 54	Europa S2. Den största förändringen var att karossen var möjlig att skruva av. Type 47 hade karossen limmat mot chassit.
1968-70 2750 st
Type 55	Formel 3-bil med "wedge" kaross (41X), körd av John Miles 1968. En byggd.
1968 1 st
Type 56	Indy-bil driven av Pratt-Whitney gasturbin, på alla fyra hjulen. STP var huvudsponsor. Dominerade tävlingen 1968 tills den felsäkrade bränslepumpen stannade.
1968 4 st
Type 56B	Formel 1-bil med gasturbin, som bland annat kördes av Emerson Fittipaldi och Reine Wisell 1971.
1968 1 st
Type 57	Formel 2-prototyp med de Dion framfjädring byggd 1968. Skulle ha blivit utvärderad av Jim Clark efter dennes fatala tävling på Hockenheim.
1968 1 st
Type 58	En Type 57 omgjord för Formel 1. Graham Hill testade den, men gillade ej de Dion fjädringen, och projektet lades ner.
1968 1 st
Type 59	Formel 2/3/B-bil med rörram, samt med distinkt delat luftintag fram. Mycket framgångsrik.
1969-70 44 st
Type 60	Seven S4. Ett försök att modernisera sjuan, att bygga om den till ett beach buggy liknande fordon. Sålde förhållandevis väl, men har åldrats dåligt. Enligt olika uppgifter gjordes antingen 430 st, 524 st eller 664 st. Se även Mk7 S4 ovan.
1970-73 664 st
Type 61	Formel Ford byggd 1967 med rörram. Med wedge-formad kaross utvecklad från Type 55. Framgångsrik.
1969-71 248 st
Type 62	Europa siluettracer med rörram och 1990cc rak fyra på 220 hk. Två byggdes och tävlade i Gold-Leaf färgerna.
1969 2 st
Type 63	Formel 1-bil (DFV) för 1969 med fyrhjulsdrift. Fungerade ej bra och lades ner.
1969 2 st
Type 64	Indy-bil för 1969 med fyrhjulsdrift och turbomatad Ford V8, som gav 530 hk från 2605cc. Mario Andretti satte rekordtider på träningen tills ett baknav gick sönder. Tyvärr kunde delarna ej lagas tillräckligt fort, och bilarna drogs tillbaka. Andretti satte sig i Granatellis Hawk-Ford och vann. Den mest komplicerade bil som Lotus någonsin tillverkat.
1969 4 st
Type 65	Europa S2 (USA). Karossen var omgjord för att klara 1970 års federala krocksäkerhetsregler på den amerikanska marknaden.
1970- 865 st
Type 66	Ej använt.
Type 67	Förslag till 1970 års Tasman-bil. Regeländringar som tillät Formel 5000-bilar gjorde att bilen ej byggdes.
1970 0 st
Type 68	Formel 5000-prototyp byggd 1969 med en Ford Boss V8 på 480 hk. Utvecklades senare till Type 70.
1969 1 st
Type 69	Formel 2/3-bil utvecklad från Type 59. Tillverkades i flera olika varianter med både rörram och monocoque.
1970-71 57 st
Type 70	Formel 5000-bil med Ford V8 och monocoque. Anses av en del som en "hemsk" bil.
1970 7 st
Type 71	Ej använt.
Type 72	Formel 1-bil med stora framgångar. Lärde F1-världen vad låg ofjädrad vikt betyder. Hade bland annat centralt monterade bromsar. Både Jochen Rindt och Emerson Fittipaldi blev världsmästare med Type 72.
1970-75 9 st
Type 73	Formel 3-bil. Två byggda men ingen framgång.
1972 2 st
Type 74	Europa TC. Till slut fick Europa en Lotus-motor med dubbla överliggande kamaxlar. Totalt byggdes 4'710 st av alla Europa Twincam-modeller.
1971-75 4710 st
Type 74	Samma beteckning användes till Team Lotus F2 Texaco Star projekt. Formel 2-bil (Lotus 907 prototyp-motor). Två byggda men ingen framgång.
1972 2 st
Type 75	Elite II. Modellnamnet Elite återanvändes till denna fyrsitsiga bil med kantig sjuttiotalsdesign och kombikupélucka. Den hade dock en motor (907) tillverkad av Lotus. Våren 1982 hade 2'820 bilar tillverkats.
1974-82 2'820+ st
Type 76	Eclat. Mer ordinär fastback version av Elite II. Tänkt att vara lågprisalternativet. Karossdesignen kom dock att leva längre än Elite. Våren 1982 hade 1'757 bilar tillverkats.
1975-82 1'757+ st
Type 76	Samma beteckning användes 1975 till ersättaren av Formel 1-bilen Type 72. Modellen blev dock inte lättare, och dessutom försämrades väghållningen och tillförlitligheten. Ett misslyckande.
1974 2 st
Type 77	En experimentell Formel 1-bil, som 1976 kom att ersätta både den gamla Type 72 och den misslyckade Type 76 från 1975.
1976 3 st
Type 78	Ytterligare en revolutionerande Formel 1-bil. Introducerade "ground effect" (marksug) i Formel 1-världen.
1977-78 4 st
Type 79	Esprit S1/S2. Lotus första superbil. Karossen hade en extrem kilform ritad av Guigiaro. Den hade en fyrcylindrig motor utan överladdning, vilket var något klent för att vara en superbil.
1975-80 2'020 st
Type 79	Samma beteckning användes för Formel 1-bilen John Player Special Mark IV. Den svarta skönheten som Mario Andretti och Ronnie Peterson slog alla andra med under 1978.
1978-79 5 st
Type 80	Formel 1-bil med utökad ground effect, och med bland annat undre vingar runt växellådan. Lärde Lotus att man inte visste allt om marksug. Ingen framgång.
1979 2 st
Type 81	Lotus-Sunbeam Saloon. Efterföljare till sextiotalets Lotus Cortina, utvecklad tillsammans med Talbot. Modellen tog några vinster i rally-VM.
1980-81 2'000? st
Type 81	Samma beteckning användes till Formel 1-bilen för 1980-81. Inga vinster.
1980-81 4 st
Type 82	Esprit Turbo. Esprit uppdaterades med överladdning 1982. Med Turbo fick den fartresurser som bättre motsvarade dess utseende. Karossen med den extrema kilformen bibehölls i stort. I mars 1984 hade 846 tillverkats.
1982-84 846 st
Type 83	Elite II S2. Förbättrad version som kom 1980. Med den senare introducerade 2.2-liters motorn kallas den för S2.2.
1980-83 153 st
Type 84	Eclat S2. Förbättrad version som kom 1980. Med den senare introducerade 2.2-liters motorn kallas den för S2.2.
1980-82 223 st
Type 85	Esprit S3. Förbättrad version utan turbo som kom 1981. Våren 1980 hade 2'511 Esprit tillverkats. Våren 1984 hade 417 Esprit S3 tillverkats.
1981-84 417 st
Type 86	Formel 1-bil, ett försök med delat ground effect chassi. Försökte isolera föraren från det hårt gående chassit. En bil byggd för teständamål.
1980 1 st
Type 87	Formel 1-bil med kolfiber, annars byggd på konventionellt vis för första halvåret 1980 med mekaniken samma som i Type 88. Återintroducerades när Type 88 förbjöds.
1981 5 st
Type 88	Formel 1-bil med delat ground effect chassi. Förbättrad och lättad jämfört med Type 86. Aldrig tävlad eftersom den förbjöds.
1981 2 st
Type 89	Excel. Förfinad Eclat med nytt namn. Våren 1984 hade 354 st tillverkats.
1982-92 2'159 st
Type 90	Lotus X100 projekt, dvs "Toyota Elan".
1982 1 st
Type 91	Formel 1-bil för 1982. Lättad Type 87. En vinst.
1982 6 st
Type 92	Formel 1-bil för 1983, baserad på Type 91. Den först aktivt dämpade F1-bilen, den sista med Cosworth motor.
1983 2 st
Type 93T	Formel 1-bil för 1983 med Renault turbo-motor. Inte framgångsrik.
1983 2 st
Type 94T	Formel 1-bil för 1983. Första Ducarouge-bilen. Byggd på Type 91 chassi.
1983 3 st
Type 95T	Formel 1-bil för 1984 med Renault turbo-motor. Bra chassi, men svag motor.
1984 6? st
Type 96	Indy-projekt. Övergavs pga regeländringar från CART.
1984 1 st
Type 97T	Formel 1-bil för 1985 med Renault turbo-motor. Gav första vinsten för Ayrton Senna.
1985 3 st
Type 98T	Formel 1-bil för 1986 med Renault turbo-motor. Gav Senna en vinst och åtta pole positions.
1986 3 st
Type 99T	Formel 1-bil för 1987 med Honda-motor. Senna tog 2 vinster.
1987 6 st
Type 100	Elan SE (M100). Cabriolet med både frontmotor och framhjulsdrift ritad av Peter Stevens, tillverkad medan GM ägde Lotus. Den första (och enda) framhjulsdrivna sportbilen från Lotus.
1989-92 3'855 st
1994-95 800 st	Elan M100 S2. En begränsad serie tillverkad medan Bugatti ägde Lotus. Man använde helt enkelt överblivna Isuzu-motorer till denna serie.
1996-99 ? st	Kia Elan. Kia Motors köpte både tillverkningsrättigheterna och tillverkade modellen som Kia Elan mellan 1996 och 1999, med 1.8-liters motor från Kia Sephia.
Type 100T	Formel 1-bil för 1988 med Honda-motor. Inga framgångar för Piquet eller Nakajima.
1988 4 st
Type 101	Formel 1-bil för 1989 med Honda-motorn ersatt av Judds. Inte bra.
1989 4 st
Type 102	Formel 1-bil för 1990 med Lamborghini V12. Inte bra.
1990 ? st
Type 103	Formel 1-bil för 1991. Konstruerad men inte tillverkad.
1991 0 st
Type 104	Lotus Carlton/Omega. Absurt snabb familjebil baserad på Vauxhall Carlton/Opel Omega. 250 st högerstyrda, 700 st vänsterstyrda. 320 st Carlton och 630 st Omega.
1990-92 950 st
Type 105	IMSA racerbil för X180R Supercars. Doc Bundy vann serien och blev mästare.
1992 5 st
Type 106	Esprit X180R roadgoing homologation special.
1992 20 st
Type 107	Formel 1-bil för 1992.
1992 ? st
Type 107b	Formel 1-bil för 1993.
1993 ? st
Type 107c	Formel 1-bil för 1994.
1994 ? st
Type 108	Olympisk trampcykelprototyp. Gav guldmedalj i Barcelona.
1992 1 st
Type 109	Formel 1-bil för 1994. Lotus sista F1-bil.
1994 ? st
Type 109b	Formel 1-bil för 1995. Lotus sista F1-bil, med ZA5D Mugen.
1995 ? st
Type 110	Produktionsversion av Type 108 trampcykel.
1995 ? st
Type 111	Elise. Med Elise återvände Lotus till sina rötter, med extremt fokus på lätthet. Den förfinade Elise S2 kom 2001, Elise S3 kom 2011, och fortsatte att säljas till 2021.
1996-21 ? st
Type 112	Den sista partiellt konstruerade F1-bilen, blev halvt ihopsatt (monocoque buck).
1995 0 st
Type 113	Okänt.
Type 114	Esprit V8. Efter många år lyckades Lotus pressa ner en V8 (3.5-liters Lotus 918) bakom kupén, och till slut blev Esprit den superbil den alltid sett ut som. Den tillverkades även i en GT3-version. 2002 fick modellen en mindre facelift.
1996-04 ? st
Type 114	Esprit GT1. Samma beteckning användes för tävlingsmodellen byggd för att tävla i sportvagnsserien BPR Global GT Series. Första året var den mycket framgångsrik.
1996 3 st
Type 115	Elise GT1. När FIA tog över BPR och reglerna ändras helt inför 1997 skapade Lotus en helt ny GT1-modell som påminde om den nyss släppta Elise. Lotus hade inga stora resurser och bilen var inte helt framgångsrik med en femteplats som bästa resultat.
1997 7+1 st
Type 116	Vauxhall VX220/Opel Speedster. GM beställde egna versioner av Lotus Elise till sina europeiska varumärken, anpassade för nya europeiska krocksäkerhetsregler. Lotus byggde den ursprungliga konceptbilen som visades i Geneve mars 1999, och applicerade motsvarande förändringar på Elise S2.
2000-05 7'207 st
Type 117	Exige S2 Cup. Cupversion av Exige S2.
1999 ? st
Type 117	340R. Samma beteckning användes för den extrema 340R. Baserad på Elise, men med bla friliggande hjul, enbart avsedd för trackdays och liknande körning.
2000 100 st
Type 118	M250. Prototyp, lite större än Elise, avsedd att börja tillverkas 2000, men planerna stoppades.
1999 2 st
Type 119	Lådbil. Konstruerad för att tävla i Soapbox Challenge på 2002 Goodwood Festival of Speed.
2002 1 st
Type 119B	Lådbil. Konstruerad för att tävla i Soapbox Challenge på 2003 Goodwood Festival of Speed.
2003 1 st
Type 119C	Lådbil. Konstruerad för att tävla i Soapbox Challenge på 2004 Goodwood Festival of Speed. Kunde nå 320 km/h på en 45-graders lutning.
2004 1 st
Type 120	Exige V6. Lotus pressade ner en V6-motor från Toyota bakom kupén. Först tänkt att heta Lotus Elise Coupe V6, till slut lanserades som Exige V6. Först enbart med fast tak, som föregångaren Exige S1, men sedermera även tillgänglig med targatak.
2000-21 ? st
Type 121	Europa S. Avsett som ett mer komfortabelt och praktiskt alternativ baserad på plattformen från Elise S2. Den sålde dåligt, och 2008 lanserades Europa SE med starkare motor. Det var inte tillräckligt, och två år senare lades modellen ner efter 456 S och 48 SE tillverkade.
2006-10 456+48 st
Type 122	2-Eleven. Efterföljaren till 340R. Avsedd för trackdays, men går att göra gatlegal (i England).
2007-11 ? st
Type 123	Evora. Efterföljaren till Europa S, med 2+2 sittplatser. Relativt framgångsrik. Lanserats som bla Evora S, Evora 400, Evora Sport 410, Evora GT430, Evora GT430 Sport, och Evora GT.
2009-21 ? st
Type 124	Okänt.
Type 125	Exos. F1-bil omkonstruerad som den ultimata trackday-bilen. Med Cosworth GPV8 på 650 hk. Planen var att tillverka 25 st, men bara två gjordes.
2011 2 st
Type 126	Okänt.
Type 127	Lotus Cosworth T127 F1-bil för 2010, med Cosworth CA2010 V8. Byggdes av Lotus Racing, inte av 'Lotus'.
2010 ? st
Type 128	Lotus Cosworth T127 F1-bil för 2011, med Renault F1 RS27-2011 engine (2400cc 90° V8, vikt: 95 kg). Byggdes av Lotus Racing, inte av 'Lotus'.
2011 ? st
Type T128	Samma betecking används för Lotus T128 LMP-bil, med Judd V8 (3600cc). Utvecklad av tyska ADESS AG för FIA WEC.
2013 ? st
Type 129	3-Eleven. Efterföljaren till 2-Eleven. Avsedd för trackdays, men går att göra gatlegal (i England).
2015-18 311 st
Type 130	Evija. Lotus första elbil. En hyperbil med 2000 hästkrafter. Skulle börja tillverkas under 2020, men pandemin försenade planerna till året efter.
2021 130 st
Type 131	Emira. Lotus sista bil med förbränningsmotor. Ersätter Elise, Exige och Evora.
2021-