×

Jim Clark

1936 — 1968

Skotten Jim Clark föddes 1936, och omkom 1968 under ett F2-lopp på Hockenheim i Tyskland. Innan dess blev han världsmästare i Formel 1 två gånger, 1963 och 1965.

Bondsonen Jim Clark var yngsta barnet av fem, och enda sonen. Efter uppväxten började han delta i lokala lopp med sin egen Sunbeam-Talbot, och var omedelbart framgångsrik. 1958 tävlade han i bla Jaguar D-type och Porsche 356 nationellt åt ett lokalt stall, med 18 vinster.

I ett lopp 1958 på Brands Hatch kom han på andra plats bakom Colin Chapman, som fattade tycke för talangen. 1959 kom Clark på 10:e plats på 24 Hours of Le Mans i en Lotus Elite, och Chapman lät honom provköra en Formula Junior (FJ) tävlingsbil. Med resultat att Clark fick tävla på Goodwood 1960 i den ny FJ-klassen. Clark vann framför både John Surtees och Trevor Taylor.

Clark debuterade i Formel 1 1960 för Lotus och kom att stanna i stallet under resten av sin karriär. Han tog sin första pallplats i Portugal samma år. Clark slog igenom på allvar och vann sitt första lopp 1962 och slutade sedan tvåa i förar-VM efter Graham Hill i BRM.

Clark vann förar-VM säsongen 1963 och satte då rekord då han vann sju lopp under en säsong, ett rekord som stod sig i 25 år trots att antalet lopp utökades! Säsongen 1964 kunde det blivit en ny VM-titel, men hans motor gav upp på sista varvet i finalloppet i Mexiko när han ledde loppet och var på väg mot mästartiteln.

1965 vann han mästartiteln igen efter sex segrar med 14 poängs marginal. Samma år vann Clark även Tasman Series, brittiska F2, franska F2, och Indianapolis 500 där han blev den förste europeiske föraren som vann på 49 år.

Säsongen 1966 var svårare med många motortillverkare och en opålitlig bil. 1967 kom han tillbaka och vann fyra deltävlingar men slutade ändå bara trea i förar-VM, på grund av bilens bristande tillförlitlighet.

Säsongen 1968 var Clark storfavorit och vann premiären i Sydafrika. Men Clark förolyckades under ett Formel 2-lopp på Hockenheimring 7 april 1968 då han av okänd anledning i en hastighet av 274 km/h körde av banan, voltade och kraschade mot ett träd. Mest sannolikt fick bilen punktering.

Clark är ihågkommen för sin förmåga att köra och vinna i alla typer av bilar och serier. Han vann 1964 års British Touring Car Championship i en Lotus Cortina, körde amerikanska Champ Car World Series, körde 1966 års RAC Rally of Great Britain åter i en Lotus Cortina, och tävlade med sportbilar som Aston Martin DB4GT Zagato.

Han tävlade i 24 Hours of Le Mans 1959, 1960 och 1961, där han 1959 blev klasstvåa i Lotus Elite, och 1960 trea totalt i Aston Martin DBR1. Han tävlade i NASCAR, med en 7-liters Holman Moody Ford i 1967 års American 500 på ovalbanan Rockingham. Efter kvalificering på 25:e plats (av 44) körde han upp sig till 12:e plats när motorn dog.

Clark klarade även av att hantera de svårkörda Lotus sportbilsprototyperna Lotus 30 och 40. Han hade förmågan att anpassa sig till bilen han körde. När andra toppförare hade svårt att hitta rätt balans i bilen, satte Clark bra tider ändå och bad mekanikerna lämna bilen som den var.

Clark blev invald i International Motorsports Hall of Fame 1990. Enligt femfaldige världsmästaren Juan Manuel Fangio var Jim Clark världens bäste förare.

källa: en.wikipedia.org/wiki/Jim_Clark

Uppdaterad 2024-10-16